När överlevnads-delpersonligheten tar över våra liv!

När jag växte upp minns jag att min starka vilja fanns men samtidigt saknades utrymmet till att fullfölja och utveckla den då min anpassningsnivå till den kaotiska omgivningen var högre och blev därför dominant. En överlevnadsstrategi som vi alla lägger till när det behövs men som sätter sig som en väldigt hårt förankrad programmering i oss när vi är barn. 0-7 år är vi som mest mottagliga och formbara. Där sitter programmeringen sedan kvar omedvetet som om det vore en autentisk del av vem vi är och hur vi uppfattar oss själva, upp i vuxen ålder, där vi i sin tur luras till att den helt och hållet får styra våra liv. I mitt fall såg jag anpassandet som en form av egenvärde. Jag såg det som en styrka att vara formbar och att det var så jag fick vänner eller det enda sättet att få vara en del av olika sammanhang. Genom mitt inlärda beteenden drog jag då såklart också till mig högljudda auktoriteter som ännu mer stärkte tron om att det inte fanns något annat läge än att anpassa sig för att stämningen skulle vara behaglig. Tills den dagen då jag insåg att den tvärtom skapade en megastor distans från det som på riktigt var jag.……

Kampen/konfliketen mellan min själ och överlevnads-delpersonligheten gjorde att kraschen tillslut var ett faktum.

I de flesta fall är det inte förrän utbrändheten eller någon annan utlösande faktor drabbar hela vårt varande som vi kan vi se att det är något som inte står riktigt rätt till. Att medvetenheten till ett stort gigantisk energidränerande hål någonstans i vårt system är orsaken till att vi ständigt är i obalans. Det läckage som skapar känslan av att aldrig hitta hem till friheten och den inre friden.

Vid den tidpunkten står vi helt enkelt inte ut längre med att leva under den där konstanta spänning som både kropp och själ belastas och tröttas ut av. Och allt detta lidande pga av att vi levt med en trosuppfattning om oss själva som det inte överhuvudtaget ligger någon sanning i. Ett trossystem som skapats genom energier och beteenden från den omgivning vi växt upp i och på olika sätt omedvetet tutat i oss genom sina oläkta sår och oupplösta energiblockeringar…..

I dag har jag en klar bild av mig själv. Jag kan känna mina behov, sätta gränser och veta vad jag vill. Detta till att kunna ta genuina beslut för min egen skull lika mycket som jag kan sätta mål för framtiden. Detta fanns inte innan eftersom allt mitt arbete i omedvetenhet gick ut på att tillfredsställa min omgivning samtidigt som jag var tvungen att ta hand om min utmattning som kom av den. Beteendet att anpassa mig finns fortfarande där men jag har en helt annan styrning i dag. Att anpassa sig i sund mängd är ju faktiskt en otrolig tillgång.

För att jobba och utveckla sig själv handlar mycket om att omfamna alla sina grenar och löv i sitt träd, alla sina delpersonligheter som växt utifrån stammen genom åren, bli medveten om deras kraft och påverkan för att sedan låta vissa falla eller balansera upp de som kommit i obalans. Inom psykosyntesen pratar vi om att skapa en upphöjd syntes mellan våra polariserade delar av oss själva.

Ofta ligger också överlevnads-delpersonligheter, skapade av ett primärt sår, i vägen för att kunna se våra högsta kvaliteter…. Jag kan säga: -Wow, wow wow, vilken känsla det är att plötsligt få syn på den!!

Har du fått syn på delar av dig själv som kanske inte gynnar dig längre?

Önskar er en fin start på veckan!

Kram